Idag har jag namnsdag.

Och jag skriver INTE det för att fiska efter gratulationer, jag brukar glömma bort det själv. Men det hände nåt märkligt idag. Jag fick ett mail från en person jag inte hört av på sådär 20 år. Han hade tittat i sin kalender, sett att det var Fanny idag, och googlat och hittat min mailadress. Nu har vi precis pratat i 45 minuter på msn. Heeelt sjukt. Och roligt.

Vi lärde känna varandra i Umeå, minns inte riktigt hur, men han och hans kompis var mina "livvakter" lite sådär på skoj. Dom hängde lite i utkanten av punk/glam-gänget som jag var med i, och vi hade nog nåt slags fling eller nåt. En gång skulle hans jobb ha firmafest i Lycksele, och då "lånade" han mig (jag hade flyttat till Stockholm då) som sitt damsällskap - jag flög upp, blev hämtad på flygplatsen och spelade sen rollen av dryg, kaxig Stockholmsbrud i leopardpäls och spretigt hår till fulländning. Hahaha. Jag ställde frågor som "finns det isbjörnar här?" och la på en sjuukt bred stockholmsdialekt. Det var liksom själva grejen. Sent på kvällen när drinkarna flödade på Hotell Lappland i Lycksele gav jag mig till känna som infödd västerbottning. Det var ganska många som blev långa i ansiktet. Vi hade grymt skoj.

Men ni vet hur det är, man tappar kontakten utan att man egentligen vill det själv. Har tänkt på honom ibland och undrat vad som hände. Det var en ganska schysst namnsdagspresent faktiskt.

Han är sambo sen himla länge och har två barn som är 13 och 5 - precis som våra. 5-åringen fyllde precis, och 13-åringen fyller i maj - precis som våra. Outgrundliga är ödets vägar.