56 minuter

tog det innan han fick heta "Stackars Erland". Jag bara väntade. Hade en dålig magkänsla hela dagen efter att ha läst artikeln i DN där Lasse Eriksson gjorde nåt slags cred-bombning av honom... "Jag tror på Erland bla bla bla". Det gick ju inte så bra 2002, och inte blev det bättre igår. Suck.

Jag pratar alltså om Erland Hellström, Hammarbys nygamle målis, som gjorde comeback igår mot Helsingborg. H och jag såg matchen på Blecktornskällaren. Har nog inte varit på krogen och sett fotboll på sådär 2 år, hade glömt hur kul det faktiskt är. Och hur arg jag blir *fniss*. Eller rättare sagt hur mycket jag lever mig in. Domaren måste ha varit Henke Larssons brorsa eller granne eller nåt. Så fort nån i grön-vitt kom inom en meters radie av Henke så "tuuut". Rör inte Henke för då blåser jag typ. Matchen slutade 4-2 till Helsingborg. Det kunde ju förstås ha varit värre, men 3-3 hade varit betydligt roligare, för det får man ju poäng för...

Roligt var däremot att Hs brorsa var på plats i Helsingborg med hojkillarna från Graven. De satt 4 pers i Bajenklacken i svarta Graven-jackor och solbrillor. De syntes i TV. Rolig var också Anders mycket omanliga kommentar om Stuart Baxters kostym: "Antingen köper han för små kostymer eller också tränar han för mycket". Hahahaha. Anders sa att om man fäller en sån kommentar i fel sällskap får man inte yttra sig alls om fotboll på ett par år. Tur att man inte är kille då.

Dani var barnvakt. J sov förstås inte när vi kom hem, utan både H och jag fick gå in till honom i omgångar tills han äntligen somnade. Han var alltså inte ett dugg ledsen, bara sprallig. Gullunge.